Här betar och bökar svenska lantraser

Djuren på gården är gamla svenska lantraser som genom århundraden anpassat sig till vårt klimat och våra jordar. De klarar sig på en liten och varierande fodertillgång, de tål långa kyliga vintrar, och de är ofta resistenta mot regionens parasiter och sjukdomar. De är friska och mår bra helt enkelt. Lantraserna är mindre, de växer långsammare och producerar inte lika mycket kött eller mjölk som dagens förädlade raser - därför ratas de av det alltmer industrialiserade jordbruket. Men de är fantastiska landskapsvårdare, och inte minst har de ett stort kulturhistoriskt värde. På gården finns Rödkullakor, Värmlandsfår, Nordsvensk häst, Linderödssvin, Gotlandsruss, Gotlandskaniner, Göingeget och Kindahöns. Vi har också bikupor med honungsbin. Bzzz...

Rödkullan är en av våra få kvarvarande gamla svenska lantraser, och känd för sitt livliga temperament och goda lynne. Den har mycket goda moderegenskaper med hög fruktsamhet och lätta kalvningar. Det är en härdig ko fri från ärftliga sjukdomar med starka ben och klövar. Den ger ett fantastiskt fint kött med god smak och egen karaktär, och inte sällan serveras det kött från rödkulla på landets främsta stjärnrestauranger. Vi tar ingen mjölk från korna utan låter våra kalvar dia så länge kon vill. Våra rödkullor kommer från Hedemora i Dalarna. En ko, med våra två första kalvar, är installade i vår ladugård och kommer snart att gå ut i visningshagen, och några kor går ute året runt, med ligghall och foderhäck. Att ha djuren ute året runt innebär friska djur som kan bete sig naturligt. Tack vare att rasen är härdig mot kyla kan den med fördel vistas utomhus hela året.

Värmlandsfåret är ett skogsfår och en härdig lantras som historiskt fanns på mindre gårdar. Fåret klarar sig bra på magra marker och är ett bra betesdjur. Värmlandsfåren är relativt småväxta med små öron. Tackorna saknar horn medan baggarna kan vara antingen kulliga, det vill säga saknar horn, eller behornade. Tackorna är goda mödrar och får oftast två lamm per gång, men även trillingar förekommer. Ungtackor får vanligtvis ett lamm. Värmlandsfåren kan lamma tre gånger på två år. På Uddby har vi 15 tackor, 16 tacklamm och 13 bagglamm.

Kindahönan är en lokal hönsstam med typiska lantrasdrag. Äldre människor som känner igen hönsen sedan barndomen beskriver bl.a den "svarta färgen", den "lustiga kammen" och de "håriga benen". De kommer från Kindabygden i Östergötland. Fjäderfärgen varierar, men mycket svart förekommer. Många djur har vildteckning med olika färginslag i hals och sadel. Fjäderstrukturen kan vara slät eller ullig. Ullhönsens fjäderfan saknar hakar som binder ihop det, ungefär som hos silkeshöns. Kammen är medelstor och kamformen är enkel eller roskam. Benbefjädring finns på de flesta och även hasvinge. Fyra tår är vanligast men även femtåighet kan förekomma. Vikten på tupparna ligger mellan 2-2,5 kg och hönorna på 1,5-2 kg.

Linderödssvinet är en normalstor gris med kraftiga och starka ben. Till utseendet påminner det en del om vildsvin, men det finns vissa skillnader. Kroppen är lite avrundad jämfört med vildsvinets tunna, ihop tryckta kropp. Trynet hos linderödssvinet är rakt och kraftigt medan det hos vildsvinet är långt och smalt. I Sverige har vi hållit tama eller delvis tama svin i minst tre tusen år. Länge var gränsen mellan tama och vilda svin suddig. Under halva året höll man svinen på skogen och det var oundvikligt att de tama och vilda djuren parade sig. Linderödssvinet är väl anpassat till vårt nordiska klimat och trivs bäst som utegångsgris. Vintertid behöver den ett dragfritt hus med mycket halm och mat för att hålla värmen.

Gotlandsrusset är Sveriges äldsta häst och den enda inhemska svenska ponnyrasen. På Gotland kallas hästen även för skogsbagge. Så länge man känner till har russet levt i ett vilt eller halvvilt tillstånd i skogarna på Gotland. Än idag lever en flock med halvvilda gotlandsruss i ett reservat på Lojsta hed. Hästen har alltid haft en speciell särställning bland husdjuren. Den användes i början som riddjur men ersatte sedan oxarna som dragdjur. I dag finns det cirka 6000 Gotlandsruss i Sverige. Den är smidig i alla gångarter, samt har en god hoppförmåga vilket gör den till en god ridponny. På gården har vi fyra gotlandsruss.

Dessa getter är en rest av den gamla sydsvenska getpopulationen och namnet göingeget har de fått eftersom de återfanns i Göingebygden i norra Skåne. Denna typ av getter var förr allmänt förekommande i hela Sydsveriges skogsbygd och gav det fattiga och gettäta Småland öknamnet "Getapulien". Göingegeten är en medelstor lantrasget, lite grövre och raggigare än jämtgeten. Färgen är för det mesta grå, vit/grå eller vit. Ofta är fram- och bakkropp grå och mellangärdet vitt. Mindre partier kan vara svarta. Enstaka djur kan få en brunaktig ton eller bli svartbrokiga eller rentav helt svarta. Hittills har alla göingegetter varit behornade. Rasen betraktas som utrotningshotad. Till gården har nu Skrållan och Melker kommit, och de vänjer sig vid oss och miljön innan de får lära känna sin egen sommarhage.

En fullvuxen Gotlandskanin väger 3-4 kg. Öronen är upprättstående och pälsen kort. Färg och teckning varierar mycket.Till temperamentet är Gotlandskaninen livlig och nyfiken och visar ofta stort intresse för sin omgivning. Normalt får Gotlandskaninen 6-8 ungar per kull. Ungarna tillväxer relativt långsamt i jämförelse med utpräglade produktionsraser. Men å andra sidan är man normalt återhållsam med kraftfoder till Gotlandskaniner. Basfödan är hö, eller på sommarhalvåret, gräs och örter. På gården finns två gotlandskaniner.

Den nordsvenska hästen är en av Sveriges tre inhemska hästraser, och en svensk lantras. Den nordsvenska hästens ursprungliga användningsområde har i första hand funnits i skogs- och jordbruket. Den är en mycket god allroundhäst som lämpar sig till all slags körning för både vardag och högtidliga tillfällen. Som ridhäst hävdar den sig väl inom alla discipliner, hoppning, dressyr, fälttävlan och westernridning i de lätta klasserna upp till medelsvår. Med sitt omvittnade goda terrängsinne tar nordsvenskarna sig fram överallt och är därmed utmärkta för arbete i skogen och på åkern, turridning och uteritter. På Uddby har vi två nordsvenska hästar.

På Uddby kommer vi att arbeta med roterande betesdrift vilket innebär att vi efterliknar naturliga beteenden hos djuren, samtidigt som vi minskar betestrycket och låter gräset återhämta sig och få ny näring. Våra djur rör sig hela tiden, och gärna i flock. Vi delar in våra marker i många mindre hagar och flyttar djuren kontinuerligt efter att hagarna blir avbetade lagom för att snabbt återhämta sig och växa på nytt. På så sätt skonar vi inte bara markerna - vi ökar dessutom mängden gräs för djuren jämfört med kontinuerligt bete. Smart, eller hur? Och eftersom vi har många mindre hagar så blir det konkurrens om gräset i varje hage, vilket i sin tur gör att betet blir jämnare och djuren blir mindre selektiva - och då minskar tillväxten av ogräs. Och ogräs kan vi vara utan. Gräset som djuren trampar ner med klövarna blir till näringsrik mull tillsammans med djurens gödsel och skapar förutsättningar för en livskraftig återväxt. Genom vår roterande betesdrift kan vi hålla fler djur med bete och producera mer kött - samtidigt som vi värnar och vårdar markerna i naturreservatet. Hållbart bete helt enkelt!